På besök i tapasland

Sol över Andalusiens tomater.

Solljuset strilar ner genom det höga fikonträdet mitt på det lilla torget, omgivet av gamla hus med utsirade fasader. Det är sjutton grader i luften- vintertemperatur i den södra delen av departementet Granada, svensk försommar för oss frusna nordbor, som njuter av att sitta ute med ett glas skummig cerveza dorada och en pan con tomate. Tänk att en sådan superenkel rätt kan smaka så gott- rostat vitt bröd med tomatröra på färska tomater, en dash av olivolja och några flingor salt!

Men så är vi ju  i tapasland. Ursprunget till det som blivit en spansk fluga. Det som började med en skiva bröd över glaset med vin för att förhindra flugor i drycken. Som blev en gratis liten tallrik med några oliver eller några skivor god korv. Till de föräldlade, förfinade, förskönade, konstfärdiga  - icke gratis- varianter som  numer kan intas i Barcelona och Baskien och vidare norrut  genom Europas gastromiska bälte.

 Bortsett från en och annan internationell fine-dining restaurant är det fortfarande en liten blandad tallrik med vad huset förmår till varje glas som gäller i Andalusien. En drös uppskurna solmogna tomater, traktens gröna bamseoliver, några skivor vitlökskorv - eller varför inte en minismakportion av dagens kycklingleversauté.

                              Eftermiddagsstiltje över ett glas öl på fikontorget.

Eller som här på  Granos bar i Almunécars gamla stadsdel: några apelsinskivor med några korn chiliflingsalt, en andalusisk/svensk innovation eftersom Sandra och Jörgen som driver baren är nerflyttade från metropolen Stockholm. För ska sanningen fram så är ju pan con tomate alltså inte ett tapastillbehör utan en enkel, typisk enkel barrätt för vilken man betalar i vanlig ordning.

Men helt klart kan man också äta sig gratis mätt på enbart tapas. Det gäller bara att ta reda på vilken bar som är mest frikostig. I Almunécar  fick vi tipset att besöka La China, en enklare inrättning utmed den västra strandgatan. Och visst! Några glas öl och vin senare hade vi nästan fått en hel middag. Först var sin avodkado med tonfisk med tillhörande bröd, därefter två rediga tårtbitar av nylagad tortilla och till sist en generös hög av den fantastiska Ibericoskinkan, utkarvad a la minute ur det kraftiga lårbenet i sin  på många ställen obligatoriska hållare.

Inga kulinariska kullerbyttor således, men gott, säkert närande och befriande rakt på sak. Som mycket annat i det andalusiska köket. Nästa gång besöker vi Manonols Bar och handlar finfina råvaror i stadens utmärkta saluhall.

.

Ollonsvinets ljuvliga lår