Undrar om Christer Lingström gillar detta?
När Christer Lingström inom kort ska laga en sverigemiddag för 350 EU-ledamöter från 27 länder så är den svenskaste av svenska korvar ( falukorven må ursäkta) en givet inslag som en av fyra inledande smårätter. Och så få andra mästerkockar lyckas han förena elegans med enkelhet, där den typiska smaken ligger i öppen dager för vana eller ovana smaklökar.
Så här gör han: Tar bort skinnet från isterbanden, steker inkråmet i smör och låter det smuliga fräset kallna. Sen kokar han mjälla, två gånger förvällda blomkålsbuketter i mjölk och grädde, mixar och smakar av med salt och vitpeppar. Cremen spritsas i två små klickar i en nätt skål och därefter smulas isterbandsfraset över. Voila!
Frågan är bara: Varifrån får han sina isterband? Jag tänker på de ljuvliga korvar som min småländske pappa ville ha på middagsbordet varje vecka och som jag sedan dess förgäves letat efter. Antingen är de för hårt rökta eller så är innanmätet av fläsk och korngryn uppblandad med potatis - en styggelse. Mig felas den där intensiva syrligheten som är hela hemligheten med isterband.
Men ok. Man tager vad man haver. I väntan på att jag hittar det ultimata isterbandet ( helst torkat, inte rökt) och kan ge mig på Lingströms recept så får tillbehören spela litet av huvudroll.
Som experimentet med egengjord tomatsås ( på egenodlade dylika) och gratinerad chevre med färska basilika på en liten rundel bröd.
Det smakade riktigt bra.
Vaggeryd nästa- där lär man göra de bästat isterbanden i Småland!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar