I stället för spenat

En delikatess redan på romarnas tid.

Länge trodde jag att jag saknade gröna fingrar. Visst, pelargonerna blev bra och tomatplantorna tog sig. Men allt det andra jag försökte odla protesterade genom att antingen komma upp i dvärgformat eller inte alls

Inte ens den lättodlade mangolden ville husera hemma hos mig.

Tills den dagen jag blev med såbädd. Då begrep jag: Jorden, jorden ( travesti på Astrid Lindgrens inledande mantra när hon pratade med sin syster i telefon- ha, ha).

Med ett antal säckar god planteringsjord, blandat med  torv och hönsgödsel och regelbunden vattning fick jag plötsligt VG av växtriket. I sommar har min mangold generöst bjudit på flera skördar av stora gröna stånd med vackert ådrade fylliga blad. För att inte tala om plocksalladen- vad ska jag göra med all sallad!?- och ruccolan  som är så ymnig att jag inte hinner med att plocka den innan den går i blom.

Nåväl. Vad göra med all denna  mangold? Först en liten förklaring till min faibless för denna betgrönsak- jo, den är besläktad med rödbetan. Vanlig spenat, som är så underbart gott, innehåller nämligen oxalsyra, vilket kan orsaka njursten. Eftersom min far försett mig med anlag för denna åkomma med ett antal smärtsamma utbrott som följd trodde jag länge att jag skulle kunna ersätta spenaten med mangold.

Nu har jag sent omsider läst på. Och tyvärr så finns denna ingrediens även i mangolden. Kanske i mindre mängd, men dock.  Så åter, vad göra med mangolden?

Ge bort? Tillaga och själv avstå från att smaka? Heroiskt negligera risken?

Nej. Jag landar på en kompromiss. Fortsätter att använda denna goda grönsakskrydda, men med måtta. Det finns ju faktiskt farligare laster...

Alltså skördar jag ett stort knippe, drar bort stjälkarna-tillhör inte de som anser att de i kokt form smakar som sparris-  förväller 2 -3 minuter, spolar med kallt vatten, kramar ur och fryser in. För att senare, när mörkret och kylan lagt sin järnhårda hand över vår del av världen, ta fram de gröna påsarna, tina dem och använda bladen i en soppa,  i en fiskgratäng eller i en  paj.

Men det vore ju synd och skam att inte någon gång låta den milda smaken av nyskördad  klorofyll  beledsaga en enkel sensommarmiddag.

Tag en färsk kyckling, stycka den i lagom bitar. Skvätta över lite fin olivolja. Salta och peppra. Stek i 175 grader tills kycklingdelarna är vackert guldbrynta,  Hacka under tiden mangolden, fräs i smör, tillsätt en eller två pressade/rivna vitlöksklyftor, lite nymalen vitpeppar och en gnutta havssalt. Koka en omgång bandspagetti. Servera med en tomatsås, gjord på goda sommartomater, en nypa socker, salt och peppar, samt ett eller två glas Barolo.

Dagens tips:

Mangold blir allt vanligare i detaljhandeln. Passa på och hamstra i slutet av augusti och september

Gott och nyttigt kycklingtillbehör: C-vitamin, fosfor och järn.