Sött och lite salt utmed Finlands sydkust del 4

Amuse bouche a`la Flisholmen

Och så var det till slut det här med den lilla gnuttan salt.
Den tar sin början i ett kraftigt ösregn som nära nog dränker oss passagerare på den halvöppna båten på väg till restaurangen Saari på Flisön utanför Helsingfors.
Desto skönare att komma in i den goa krogvärmen, där flera kräftätande sällskap redan hunnit med första isiga snapsen, frambringad på en redig stock med utskurna hål för glasen. Det sjungs lite hela här och där, men i jämförelse med ett venskt kräftkalas mycket diskret och med finlandsvensk släpighet (menat som en komplimang)
Ja, Saari är förvisso en frekventerad reppekrog. Men inte desto mindre ett givet utflyktsmål för den som vill sätta ännu ett gastronomiskt förtecken på ett besök i Helsingfors. Sommartid således, sista september stänger man och går i ide tills våren anländer på nytt.
Utmärkande  för Saari ( som betyder ö ) är tradition i kombination med kvalitet.  Inga hisnande excesser, men pålitligt vällagat på de råvaror som utmärker det finska köket. Så finns t e x Dagens fisk alltid på menyn vilket ofta betyder sik eller abborre. Laxen röks på ett eget rökeri på ön,  vilt som rådjur och björn dyker upp efter tillgång och säsong och lammet hämtas från Åland. Ja, självklart är kräftorna också finskfiskade- här har man aldrig hört talas om turkiska eller kinesiska dito.

                                         Alltid på hösten- Saaris kräftkalas.

Jättegott, skulle Tina ha sagt:

På inrådan av min värdinna hoppar vi dock kräftorna ( vilket ska få en förklaring)  och inleder med en enkel men läcker amuse, rågkanapé, spritsad med en av kökets specialiteter, lättrökt laxmousse.  Varmrätten blir givetvis fisk, denna gång halstrad sik med en perfekt textur, lätt krämig kantarellssås och garnerat med ett flor av rädisor, gräslök och krasse. 

Tja, det smyger sig in lite sött på slutet ändå. Inga avantgardistiska smakbrytningar här heller, utan en len créme caramell på havtorn under ett knaprigt knäckflarn.

Regnet har upphört och den grå horisonten utanför fönsterbordet ljusnar. I vackert väder har Saari ännu en poäng: Havsutsikten.

Nästa dag är vi, ett antal mil österut via den gamla landsvägen, i  Borgå. De tidigare söta upplevelserna i staden får nu ett avbrott när vi slår oss ned i matsalen på restaurang Gamla Lagmannen ( nej, ingen bestämd artikel). Själva restaurangen har funnits i över 30 år och räknas som ett säkert kort bland de femtio bästa i Finland. Men byggnaden är betydligt äldre, uppförd 1790 av lagmannen och borgmästaren Anders Orraeus. Gården som även innefattar ytterligare byggnader ägs numera av släkten Berglöf-Hornamo i tredje led.

Det är alltså i en smått vördnadsbjudande miljö som vi intar vår specialbeställda sallad, som köket vänligt nog ordnar fram när aptiten så här mitt på dagen inte riktigt räcker till för husets specialitet, nämligen smördegsinbakad oxfilé. Eller någon av de lockande fiskrätterna, som ångkokt gös eller halstrad röding med rariteten flodkräftor.

                                Stilfullt och behagligt hos Wanha Laamanni.
                                

I stället för gös.

                                   
Lite bittert inser jag nog måste lämna Finland denna gång utan att ha smakat landets kräftor.
Men undrens tid är ännu inte förbi. Samma kväll överraskar nämligen min förträffliga värdinna Nina med resans salta clou:
Nykokta finska dito som förrätt till avskedsmiddagens abborrfiéer med gula kantareller.
Inte vet jag hur de kokar sina kräftor i Suomi. Men delikata var de!

Endast Finland finska kräftor har.