Humlat från Wisby

Trots att jag lärde mig massor om öl som en i DN.s ölpanel under flera år så håller jag fortfarande fast vid att en väl behandlad ljus lager är den bästa maltdrycken. Och för all del, ett veteöl till vissa skaldjursrätter, där det faktiskt klår det vita vinet som den ultimata smakförstärkaren.

Men till julmatens kast mellan salt och sött krävs kraftigare doningar. Här, det erkännes, har de stora grabbarna i den numera avsomnade ölpanelen ändå lyckats fått mig att inse att ett rejält humlebett och  lite brända toner av knäck, kaffe och mörkt bröd är en oslagbar följeslagare genom julbordets polyfoni.

Utan att förringa de många mikrobryggeriernas prestationer (som jag inte heller testat) tycker jag att Spendrups lilla guldbryggeri på Gotland även i år väl motsvarar mina preferenser hur ett julöl ska smaka.
Bäst passar mig  Wisby Julbrygd (nr 11311, 18.90 för 330 ml) med sin humlearomatiska koladoft och sin kryddiga smak med inslag av citrus samt en lagom behaglig beska som avslut. Varken för mycket eller för litet krut för att hålla glasmästarsillen eller den gravade strömmingen stången.

Den som vill ta ut svängarna med ytterligare smakbrytningar och dessutom imponera med en vacker flaska på julbordet kan i år satsa på Wisby V Jubileum ( 99 kr för 750 ml). Som framgår av namnet är detta en intern hyllning till Johan Spendrups fem år som maestro på Gotlands Bryggeri, vilket resulterat i en kul

hybrid mellan en ale och ett veteöl, där den maltrostade och humlearomatiska karaktären från alen förenats med veteölets fruktighet, för att sedan lagras på ekfat. Inget direkt gräsklipparöl, således.

 Enligt producenten avnjuts ölet bäst i ett  tulpanformat glas som anpassad till ölsorter med lite högre alkoholstyrka och kommer i första hand till sin rätt till kallskuret kött och vällagrade hårdostar, t ex en Gruyére. Ölet säljs 75 cl specialflaska i en kartong om 6 st. flaskor och ingår inte i beställningssortimentet, utan måste beställas direkt i butik.

För den som å andra sidan söker ett alkoholsvagare öl i budgetklass (och som man dessutom slipper gå omvägen om Systembolaget för att inhandla), är Frosty Bulldog Seasonal Ale en habil variant:  Brödigt  med  toner av citrus och färska örter, samt en  behaglig eftersmak fungerar i alla fall för mina smaklökar till både jansson, köttbullarna och den lena kycklingleverpastejen.Men det är klart. En liten rackare därtill sitter inte i vägen...

.

En prima pärla

Så vinälskare jag är. Det finns bara två drycker som kan matcha vårt salta-syrliga-söta svenska julbord: Snaps och ett mustigt öl. Ja, hemgjord mumma med lite ginaccent är också helt okej. Och, om man ändå vill bryta av till desserterna, en vit port eller något annat sött starkvin.

Vilken typ av snaps man föredrar är naturligtvis en smaksak. Själv har jag med åren blivit allt mer förtjust i de kryddigare varianterna, gärna med ett litet sting av sötma/frukt.. Som förra årets julsnaps från Altia t ex, en ockrafärgad pärla, kryddad med kummin, ingefära och ett starkvin från Tarragona.

2012 års variant, PRIMA Julsnaps 2012, f ö den 19:e i raden, och som vanligt komponerad av kryddmästaren Johan Odland  harmonierar lika bra med julens smakpalett:  Fruktig, med en tydlig äppelkaraktär, ett sting av kanel, kummin, fänkål och en lite rökig eftersmak, baserad på maltwisky. Det bar rakt igenom det utsökta julbord som serverades på  nya Spritmuseet på Djurgården i samband med lanseringen för en tid sedan.

Den här gången har Johan Odeland inspirerats av Selma Lagerlöfs stora äppelträdgård på Mårbacka och hennes  intresse för resor och utländska influenser, vilket fått honom att plocka in kanel i smaken. Och matlwiskyns rökighet är bilden av en sen, lite gråtung höst när dofterna av bränt ris fyller luften, förklarade han. Poesi omsatt i hantverk.
-
Som vanligt finns Året julsnaps bara i begränsad upplaga som kan beställas på Systembolaget. En flaska om 500 ml kostar 204 kr och artikelnumret är 86710-02.

För övrigt rekommenderar jag  Patricia Bengtssons Madras currysill till 2012 års julsnaps. Patricia är kallskänka på Vin &Spritmuseet restaurang.

4-6 portioner
1 äpple
1 schalottenlök
1 msk smör
1 madras curry
1 dl creme fraiche
1 msk majonäs 1 msk mango chutney
salt, peppar, lite pressad citron  4-5 inlagda sillfiléer i bitar

Skala och tärna äpplet. Hacka löken. Smält smöret i en panna och fräs äpple, lök  och curry mjuka.
Låt kallna och mixa sedan blandningen med creme fraiche, majonäs och chutney. Smaka av med salt, peppar och citron. Blanda ner sillen och låt stå i kylen ett par dygn så att smakerna träder fram.

After Christmas

Handen på hjärtat- hur många tänker jul efter annandagen? Nu stundar ju nyår och därefter balernas kväll,  trettondags afton. Och så tjugonda knut när julen ska dansas ut.

Den senare firas lämpligen med något alkoholfritt av förklarliga skäl. Men dessförinnan brukar det ju bli en del bubbel. Eller varför inte en uppfriskande drink, efter all den feta (men läckra) julmaten.

Inspirerad av Florida Grape har jag i all ödmjukhet komponerat (och självklart testat och fått godkänt av objektiva smaklökar i min närhet) en icke alltför alkoholstinn förrättsdrink.

Basen är färskpressad röd grapefrukt, uppblandad med rosa mousserande vin och en nypa bett av Campari. För att balansera det torra, lite bittra la jag till en gnutta vaniljsockerlag, med vaniljkornen kvar som prickarna över i-et.

After Christmas

1/2 dl färskpressad röd grapefrukt
1 1/2 dl rosa torrt mousserande vin, gärna Rotary Rosé.
2 tsk vaniljsockerlag 10 ml
1 tsk Campari - 5 ml
1 vaniljstång

Lagen:
Koka upp 1 dl socker med 1 dl vatten. Rör hela tiden så att sockret löser sig. Dra kastrullen från plattan, skåra en vaniljstång och lägg i lagen. Låt svalna.

Blanda grapefruktjuicen med sockerlag och Campari. Häll över det svala vinet.Halvera vaniljstången och lägg den i drinkglaset. Den som föredrar en klar drink silar först bort kornen i lagen och hoppar över garneringen med vaniljstången.

Glödgat i glaset

Citrus, kanel, havtorn, clementin, blåbär. Och i år ska det vara kaffe.

OK. Det kan vara spännande och innovativt med alla dessa smakexperiment. Men när det är dags för den första rykande lilla koppen julglögg är jag i alla fall tillbaka på ruta ett.

 Glödgat vin ska  i första hand smaka vin, ha en tydlig alkoholkropp och aromatisk sötma. Färgen ska vara djup och outgrundlig. Precis så som apotekar Lindbloms mustiga brygd.

Vem han var, när han levde och verkade vet jag inte. Receptet har jag ärvt av mamma, nedskrivet för hand med  lite snirklig men pregnant stil, utmärkande för den tid då postkassörerna skrev alla kvitton för hand och hade flerårig utbildning bakom sig, motsvarande dagens högskolekompetens.


Så länge jag kan minnas ( som någorlunda vuxen) var hans glögg startskottet på julen. Den heta drycken med sina spritiga ångor serverades i små bruna koppar tillsammans med mammas supertunna pepparkakor innan det var dags att begå jullunchens palett på glasmästarsill, grov hemlagad leverpastej, trinda små köttbullar, gravlax, skinka, rödkålssallad  och krämig jansson.

 Desserten var också alltid densamma: Hembakade mandelformar med färska hallon och grädde och till detta en vit port. Först därefter fick vi storma gottebordets söta läckerheter som ischoklad, knäck, dadlar och nötter.

En del av detta har jag bevarat som julaftonstradition, i den mån jag står för firandet. Hit hör självklart Lindbloms glögg, som smakmässigt är överlägsen allt annat jag prövat i genren.

Satsen kan verka enorm, men gå ihop några stycken och dela rättvist.

Apotekar Lindbloms glögg
Sockerlag:
1750 g strösocker
2000 g vatten
5 g citronsyra

Blandas med:
1,8 l spiritus fortis ( vodka, okryddat brännvin)
2 flaskor Marsalavin
1 flaska rödvin
25 g tinctura vanilla ( på Apoteket)

Det ska också vara 15 g tinctura sine gal, men det finns inte längre att köpa. Ta istället en vaniljstång och låt den dra i 1 dl sprit.

Ni kommer inte att ångra er!

                                    Lindbloms heta brygd med pretentiösa pepparkakor.


PS. Fick bassning av min hälsocoach efter förra bloggen om frukost. Sojamjölk är inte tillrådligt att inta liksom annan icke fermenterad soja. Läs på nätet.

En modern markis

Som en lite lustig pendang till det nyligen avlsutade besöket i Spanien hamnade jag på medielanseringen av ett nytt spanskt rödvin härom dagen. Anrika vinhuset Marqués de Riscal, känt för sina  Riojaviner i den högre prestigeklassen ( och några vita "budgetviner" i systemets ordinarie sortiment) har efter moget övervägande nu släppt sin första box, baserat på temperanillodruvan.
Och varför detta? Ja, det är bara att titta på hur marknaden ser ut. Boxvinerna är en storsäljare och Sverige tillhör tätligan. 55 procent av allt vin som säljs på Systembolaget är pappersförpackad. Vilken vinproducent vill inte vara med i det racet?
Samtidigt kvalar boxvinerna sällan  in på några listor över kvalitetsviner- innehållet i paketen anses ofta vara lättgods i stil med vad ölprovare kallar gräsklipparöl, dvs unga lättdruckna viner utan stjärnglans.
Hur gör då ett gammalt adligt vinhus för att inte hamna i det som vinnördarna ibland kallar boxträsket?
Jo, efter sedvanlig jäsning i moderna ståltankar lagras vinet i ytterligare sex månader på små amerikanska ekfat, något som vinhuset säger sig vara ensam om när det gäller boxviner.
Och resultatet? Jag är förvisso en amatörprovare, men det röda fluidum som för säkerhets skull dekanterats i de rätta karafferna vid provningstillfället på nyöppnade restaurang AG på Kungsholmen skämdes inte för sig: Fylligt, fräscht  med en viss strävhet och ett smakspektrum som gick åt mörka bär. Defintivit värt sina extra kronor - och omaket att tills vidare behöva konsultera beställningssortimentet.
Den Jonas Bohlindesignade omgivningen bidrog säkert till det positiva intrycket, och det var väl också meningen. Och Johan Jurestads tapaskompositioner, bland annat serano med  kantareller, mjäll bläckfisk och hans egen paradtapas, en minikalvsylta (sic!), fräst i smör visade sig vara klädsamma följeslagare till vinets tydliga tanniner.
 Men att göra Riscal 1860 synonymt med vad marknadsföringen kallar " det moderna, djärva, medvetna Spanien" får mig genast att undra vad är det för fel på det "gamla" Spanien. Dessutom är marknaden redan översvämmad av unga, fruktiga  viner från alla möjliga andra delar av världen. Hur modernt är det att haka på den trenden?.
Nåväl , låt oss trots detta ändå hoppas att den färgglada pappbagen hittar in i systembolagets fasta sortiment, Det tycker jag den är värd.

                                                      

                                                         Smakliga tapas á la AG.

Julens humle och malt på flaska

Finns det något så schämmigt på julbordet som burköl? Spelar ingen roll att innehållet är maltat och humlat i invecklade processer. Förpackningen signalerar ett ostädat Rålambshovsparken en tidig morgon efter det att halvvuxna kids festat om kvällen innan. Eller blöt rockfestival nånstans på vischan.
Nåja, en jul kan ju också vara blöt. Men det måste väl ändå vara lite stil på ölandet. Tycker jag. Alltså dukar jag med vackra flaskor med fina etiketter och gärna varierande smaker. Sill och skinka tarvar ofta differentierade flytande tillbehör för att mat och dryck ska harmoniera.
Som mångårig före detta öltestare i DN:s ölpanel har jag haft förmånen att få träna smaklökarna , vilket inte innebär att jag på något sätt kan belastas med epitetet ölnörd. Tvärtom var, och är jag fortfarande, mest förtjust i en god ljus lager- till skillnad från den övervägande manliga testgruppen där de djupa smakbrytningarna och den hårda beskan nästan alltid fick högsta poäng.
Årets provning av de bästa julölen, publicerad i den utmärkta julmatsbilagan, är inget undantag. Bäst i klassen är inte förvånande en stöddig ale från rosade Oppigårds bryggeri  i Dalarna. Överlag är också poängen högre för de små svenska bryggeriernas julbrygder av ale-variant än de mer tradtionella mörka lager som erbjuds från de stora bryggarna.
Säkert har panelen gjort bra och väl underbyggda val- testledare är ju Ulrika Nyström Ljung, välrenomerad och smakkänslig ölskribent på dn.se. Och jag kommer nog att inhandla några flaskor av Hedemorabryggeriets femtaggare. Men i övrigt tänker jag hålla mig till ett enda bryggeri i år, nämligen Spendrups. Deras julölssortiment blir bara bättre och bättre för vart år och visar på en spännvid som få andra bryggerier.

                                                     Matskribenten Lotta Brink i testartagen.
Vid den alltid lika trevliga julölsprovningen nyligen, tillsammans med familjen Spendrup, fick vi församlade smaka på 6 inbördes divergerande brygder till lika många olikartade smaker av jul, signerade Gustav Trädgårdh, Årets kock 2010.
Spendrups Bryggeri Julbrygd med kraftig maltsmak serverades till en lågtempererad äggula på rostad kavring och Kalixlöjrom. Mariestad Julebrygd med sin försiktiga beska och lätta sötma följdes av en löksill med gräddfilsgelé ( sic!). Bryggeriets Julspecial höll tartaren på anjovis, pepparrot och vaktelägg stången. Den rökiga, maltiga Pistonhead Chimney presenterades till sotad lax med kummin, fänkål och prästost. Wisby Julbrygd, finstämd men med tydlig humlebeska ingick trolovning med en terrine på älg och vildsvin, Och till sist Wisby Sleepy Bulldog Winter Ale, fylligt mörkrostad, tillsammans med en mörk chokladmousse, pepparkaka och karamelliserad clementin.

Terrine på älg och vildsvin.

                                           Ugnsbakad äggula med löjrom och sotad lax. 
                                        
Favorit? Svårt val, men Mariestad fick mina smaklökar att dansa runt julgranen i sann Fanny och Alexanderanda. Och maten? Ingen tvekan där: Långbakad äggula ( 62 graders innetemperatur) var en verklig hit!
Dock inget jag tror jag klarar av till julbordet. I  år ska jag istället pröva en kycklingleverpaté med gelétäcke och äppelhack. Skulle tro att Mariestaden fungerar även till den rätten. Eller...????

Dagens tips: Läs hela DN:s julölstest på www.dn.se/mat-dryck/ol/god-julol-1.1220935

Champagnens magi

I only drink champagne when I'm happy, and when I'm sad.

Sometimes I drink it when I'm alone.

When I have company, I consider it obligatory.

I trifle with it if I am not hungry and drink it when I am.

Otherwise I never touch it - unless I'm thirsty.

Lily Bollinger

Vad är det som doftar hav, snäckor, krita och vars smakspektrum pendlar mellan en kaskad av torr kakao, skaldjur, sushi, citrus och kaprifol?
Jo,  Ultra-Brut från Laurent-Perrier, världens mest kända, helt torra champagne, gjord på pinot noir och chardonnay utan en gnutta sockertillsats och lagrad i källare i 4 år.
Två gånger under ett dygn har jag nu fått uppleva denna mångfacetterade skapelse i näsa och gom. Först till champagnemiddagens andra förrätt, en carpaccio på kallrökt florstunn hälleflundra med marinerat sjögräs och en mild örtolja.  Sedan som solitär under provningen av tre champagner dagen därpå. Det hela mästerlikt orkestrerat av flerfaldige världsmästaren i champagne- Richard Juhlin.

Den f d gymnastikläraren som bytte vattenflaskan

mot sprudel och blev bäst i världen på bubblor.

Nej, jag hade inte hyrt in honom för en privatlektion i den ädla konsten att dissikera guds bubblande gåva till mänskligheten, även om jag förskräckligt gärna skulle ha önskat det. I stället försiggick denna händelse ute på Östersjön ombord på Viking Amorella, där 150 likasinnade (säkert)  vänt den grå vardagen ryggen för att njuta en stunds porlande lyx.

Och vilka lärdomar drog vi då?  Till exempel att vi, enligt norsk forskning, så småningom kommer att tappa vårt luktsinne  eftersom vi inte längre behöver det för att försvara kroppen mot farliga födoämnen - se parallellen med svanskotan som en gång var vår svans.

Alltså måste vi hela tiden öva detta viktiga sinne, konstaterade Richard Juhlin och uppmanade oss ett sticka våra näsor djupt ner i det första glaset champagne-Brut L-P- från ovannämda vinhus. En medelsötad , balanserad variant, perfekt som fördrink till den väntande fyrarättersmiddagen.

Hur många bubblor finns det i en champagneflaska?

50 miljoner!

Och vad doftar och smakar en champagne  om man tillsätter 30 gram socker och låter den lagra i 7 år och sedan sparar den i ytterligare 4 år, som Brut Vintage 1999? Nytvättade lakan, honung, bränt socker, vanilj, röda äpplen- eller som vår maestro sammanfattade det: Ett klubbslag! Knappast en välkomstdryck men ljuvlig i symbios med den lena gåslevern på smörstekt brioche.

Och så- skulle det visa sig- resans höjdpunkt, den knastertorra ultrabruten, ovan beskriven. Definitivt ingen nybörjarskumpa, och definitivt starkt beroende av en elegant följeslagare på tallriken. Men en nyttig och inspirerande lektion i champagnens sällsamma värld.

Liksom den avslutande Alexandra Rosé Vintage 1997, en prestigechampagne producerad i endast 12 000 flaskor. En  komplex smakhistoria av mandlar, smultron och grädde som allierade sig förträffligt med renfilén och den blåbärskryddade skyn.

Efterrättschampagne? Sådan förefinnes icke, enligt vår läromästare som också tog tillfället i akt att ge TV4 en släng för inslaget om  de unika champagneflaskorna från början av 1800-talet som hittats utanför Åland.
Trots att han på ett tidigt stadium kopplades in i det delikata uppdraget att rädda och provsmaka dyrbarheterna struntade TV4 i en intervju och lät i stället kanalens egen vinprofil utljuta sig i rutan om flickor som dansar på tungan i högklackade skor..
Surt, sa räven. 

Öl i sublim form

Glädjens brygd.När smakar öl som bäst? Hvergang?

Ja möjligtvis, om man man tillhör skaran som endast bryr sig om YPK-faktorn.

Vill man däremot verkligen uppleva hela spektrat hos denna ädla dryck kräver den sin rätta omgivning. Nämligen ett glas som lockar fram de karaktäristiska aromerna från malt och humle, inte bara fungerar som ett transportmedel till munnen.
Visst är den gamla sejdeln på bilden här ovan kul ( och ett mycket kärt minne från ölprovarna på DN). Men likafullt är den hopplös som bärare av ölets facetterade doft-och smakpalett.
Samma sak gäller de tjocka glassejdlarna eller de vanliga tjocka höga glas med bryggeriets logga, som ofta används på våra pubar.

Ungefär så här gick funderingarna när vin- och dryckesexperten Bengt-Göran Kronstam, formgivaren Erika Lagerbielke och den entusiastiske bryggaren Johan Spendrup på Gotlands bryggeri strålande samman för att hitta det ultimata ölglaset. Efter åtskilliga tester landande man till slut på tre glas: Ett avsmalnat rundat för pils, ett rakryggat för ale och en mer sammanhållen bullig kupa för porter.


Orrefors raka aleglas i serien Differense,
formgivet av Erika Lagerbielke.


Glasen, hantverksmässigt elegant skultpterade av de skickliga glasblåsarna på Orrefors, premiärvisades- och provades- häromdagen på en presslunch. Och visst fungerade konceptet!
Ur pilsglaset, fyllt med Spendrups Old Gold, steg en behaglig doft av typisk tjeckisk humle som
märkligt nog försvann om samma öl hälldes i aleglaset. Och det fruktiga Sleepy Bulldog Pale Ale kom helt till sin rätt i den något överaskande raka formen på aleglaset, liksom den mustiga, alkoholstarkare portern från Mariestad i sin trindare design.
Men budskapet denna dag var också tvåeggat. Ett gott öl i ett passande glas är inte en solitär doft- och smakupplevelse. Brygden har även sin givna plats som passande måltidsdryck, som alternativ till vin. Vilket bevisades med den meny som kocken Stefan Eriksson, årets kock 2005, tagit fram.
Till den ljusa pilsen serverades en liten läckerbit på alspånsrökt lax (ekologisk givetvis) med dillcréme och citronsmulor. Grillad fläskfilé under rostad mandelcréme och syrade betor kontrade de fruktiga tonerna av apelsin och aprikos i alen och den spänstiga torsken på en bädd av äpple med ostronmajonäs och rostade rågbrödssmulor var en angenäm kombination med restsötman i portern.

Dags att förpassa de otympliga glassejdlarna till återvinning? Kanske det. Öl är ju faktiskt en vacker dryck som förtjänar en vackrare inramning.



Torsk från Barentshav a la Stefan Eriksson.

.

En dubbel pärla

Oavsett väder- det blir ingen riktig midsommarafton utan sill, snaps och jordgubbar. Själv plagierar jag Birgits sillrecept på matjes, äpple och färsklök i en blandning av gräddfil, äkta majonäs och curry. Snapsen ska vara OP, denna frejdade pärla, lanserad första gången vid världsutställningen i Göteborg 1891, ackompanjerad av en ljus kvalitetslager av svenskt märke. Gubbarna ska självklart även de vara svenska, serverade på traditionellt vis med lättvispad grädde.

Lagom till denna svenskaste av svenska högtider har nu Orrefors presenterat ett nytt nubbeglas, signerat Ingegärd Råman, under mottot "lite smakar mer". I stället för den vanliga fyran rymmer glaset endast två centiliter. Tanken är att man ska smutta och njuta i stället för att svepa och frusta. Det ligger mycket i det. Våra svenska nubbar rymmer ett spektrum av subtila smaker under den alkoholrika omgivningen som tyvärr ofta passerar obemärkta av för stora klunkar - eller för att drycken är alltför kall, ja ofta isad ner till antarktisvinter.

Att svensk kultursnaps passar till mer än bara sill är väl inte allom känt. Men den minimalistiska skagenröran och wallenbergaren i samma pytteformat som bjöds på vid lanseringen visade sig passa alldeles utmärkt till den behagliga kryddningen av anis fänkål och kummin som utmärker just OP. Pröva själva någon gång.
Dagens tips:
Häll lite brynt smör över matjessillen- gott! Eller garnera inlagd sill på rågbröd med en klick forellrom.




.

En flytande dröm

Har ni hört talas om Oliver Hembrecht? Antagligen inte, såvida ni inte råkar vara dedicerade vinkännare. I branschen är Oliver Hembrecht och hans vinhus Zind-Humbrecht i Alsace högt prisad för sina förnämliga, biodynamiskt producerade viner. Odling och framställning sker efter gamla metoder, skördarna är små och prisnivån därefter.

Själv fick jag för första gången uppleva vad denne Master of Wine kan åstadkomma vid en provning i januari av hans Riesling Thann 2007, årets specialvin på Viking Line. Minnet av denna gudadryck, fruktigt elegant med tydliga mineraltoner och behaglig syra, gjorde sig osökt påmind vid middagen i Gabriellas a la carterestaurang häromkvällen. För en gång skull fick vinet bestämma menyn. Och även om köket ska ha all heder av den perfekt stekta bergtungan så var det ändå det gulgrönskimrande innehållet i vinglaset som fick denna måltid att lyfta lite utöver det vanliga.

Tvärr missade jag att köpa med mig en flaska på hemvägen från Helsingfors. Just detta vin går ju inte att köpa på Systembolaget. Men för den som vill pröva något annat av vad vinhuset förmår finns det mindre partier kvar på vissa butiker av 2005 Herrenweg de Tuckheim, gewurztraminer ( nr 97717) och 2005 Clos Saint Urbain, pinot gris ( nr 98825). Tyvärr är dock risken stor att priset kan medföra en lätt skrämselhicka.

Dagens tips:

För er som ändå föredrar riesling så finns det ett flertal utmärkta och inte fullt lika dyra viner från årgång 2007 att botanisera bland, framför allt från Tyskland.